Nää

Har inte tänkt att jag skulle lägga upp sådana här inlägg, men jag gör ett undantag.

Fyllde år idag. Det var kul. Har mått massor av spännande grejor. Självaste Miranda var här och hälsa på. Det var mycket trevligt. Vi lyssnade nyss på gamla Pokemon låtar.

Gonatt

Ändring av sig själv, för nån annans liv

Att anpassa sig. Detta har jag tänkt på mycket. Jag tycker inte om det. Att anpassa sig.
Att anpassa sig. För någon annans välbehag. Jag tycker det är fel. Att anpassa sig.
Att anpassa sig. Varför ska jag göra det? Om det inte tycker om mig som jag är. Att anpassa sig.
Att anpassa sig. Folk borde lära sig att uppskatta folk som dom är. Att anpassa sig.

--------- Kattpojken

____________________________________________________________ annat som jag tycker är så fult och genomskinligt. Det är de människorna, som gör sig perfekta i andras ögon. Som inte visar några fel eller brister i sin person. De som är mot andra människor som de tror att de andra vill att den ska vara. Att anpassa sig. Detta är det fulaste sättet att göra det på. Man kan inte lite på dom. Många människor runt mig är sådana. Många. Eller få. Kan inte få ihop en skala på det. Nej, det kan jag. Jag vill inte få ihop en skala på det. Människor är lustiga. Ja, jag tycker det. Tycker gör jag om mycket. Men om jag inte har nått att tycka om, vad ska jag då tycka? Ska man tycka om allt?
Att anpassa sig.

--------- Kattpojken

Kortare inlägg idag. Inte hänt så mycket, inte fått mycket att tänka på. Jag är en idiot snart om jag vill.

Knepigt

Vet ni vad jag tycker är underligt? Att jag blir en intressantare människa när jag är ledsen. Det är sant. Folk dras mer till mig när jag är ledsen. Folk jag vill vara med alltså. De andra gör som de vill, men de andra drar sig till mig när jag är glad. Jag är glad för att dom finns också. Deras närvaro gör mig glad. Men inte lycklig. Glad.
Problemet ligger just i att jag är lycklig endast när jag är med om jag vill vara med. Och de drar sig mer till mig när jag är ledsen. För att när man är ledsen behöver man uppmärksamhet, och det får man. Jag får det i alla fall. Detta gör mig varken lycklig eller glad. Det gör mig snäll. Snäll och omtänksam. Att sitta i denna situationen alltså. Jag förstår om du inte hänger med. Du ensamma läsare som jag antar komma sitta och läsa detta först av alla. Du gör mig glad, för att du är där när jag skriver ett sådant här... sådant här... brev. Ja brev kanske man borde kalla det. Fast egentligen så är du inte här när jag skriver det. Borde jag vara glad nu eller senare?

Jag borde tänka mindre. Det brukar jag säga till mig själv, och mina kära vänner ibland. Vad jag menar med hela det här schabraket är att jag sitter i en inte konflikt. Och vad jag menar med att jag tänker för mycket är att jag borde ändra mig själv så att jag kan få båda sakerna. Eller kan man det? Det kan man fråga sig. Egentligen. Egentligen så borde frågan vara om den glad-het man får av att vara med folk man inte uppskattar är värt nått emot att vara lycklig. För jag vet att de andras' uppmärksamhet inte är äkta. Den är lika falska som deras svikande léenden som de kastar ur sig ibland. När de säger att man kan lite på dom, men sen kastar dom en blick och ett skratt efter en. En blick och ett skratt som får en att vilja slita dom i stycken och lämna dom på närmsta spårvagn till Kortedala.

Om jag anstränger mig kan jag nog få ihop det här, nej. Jag kan få ihop det här. Jag behöver bara vara mer ytlig. Folk uppskattar ytliga människor. Folk tycker inte om att veta för mycket om en. Det kan vara jobbigt. Kan. KAN. Jag hatar det ordet och var det står för - att kunna. Att kunna vet vad som händer i framtiden. Att kunna nånting. Att säga att man kan nånting är som att säga att man är homofob. Så jävla idiotiskt. Så jävla tragiskt.

Magiskt men Tragiskt. Lyssna på den.

--------- Kattpojken

Jag vet inte om jag kommer kunna hålla uppe denna standarden av inlägg, men jag ska försöka. Jag har mycket att få ur mig innan jag vill kalla mig en idiot.